Till en början gör jag inte detta av följande anledningar:
- För djuren
- För klimatet
- För vikten
Utan gör det endast för mig själv. Ett försök av många att göra upp med min bakgrund.
Och har inga planer på fortsätta vara vegan. OM jag går åt detta hållet blir det på sin höjd lacto ovo kyckling fisk. Men för mig är detta en utmaning som sträcker sig 30 år tillbaka i tiden. 30 år av skam, utanförskap och massa försöka att få mig äta genom att lura, fejka, tvinga, uppmuntra, muta och allt annat man kan komma på. Skammen av att spy inför många barn hos barnmamma och ändå tvingas fortsätta äta det som får en spy. Att bli utan mat. Att bli utskickad på gården när alla andra barn äter. Att bli skälld på för att man spytt. Att bli behandlad som man är dum i huvudet av psykolog och dietist som inte fattat hur djupt min kamp mot och med grönsaker frukt och svamp varit. Och vad jag har fått återberättat för mig börja allt med kikhosta och jag åt ärtor.
Detta är min kamp och mitt mount everest att klättra. Och resan började redan för flera år sedan när vänner på ett positivt sätt uppmuntrade mig att börja utmana status que. Små steg, dom klandra aldrig mig även om jag satt och grimasera eller hulkade vid matbordet. Denna start och fram till nu har hjälpt mig. Jag klarar mer än någonsin och kände / känner mig stark nog för utmaning.
Dock innebär detta inte att jag är redo för blanda ihop 15 saker i en gryta 15 saker vars textur smak och lukt får det vända sig i magen och strupen. För normala människor, att utmana sig själv att äta något dom finner motbjudande tenderar att förbereda sig. Ha något att skölja ner det med. Hålla för näsan. svälja saker hela. Inte letar det upp 15 saker de finner nära nog på totalt motbjudande och kokar upp detta i en gryta och tänker 'ååh nu skall jag njuta av detta'.
Jag känner att jag har en bred nog bas att stå på jag klarar leva dessa dagar. Och att sätta upp begränsningar tvingar mig att bli kreativ. Jag lyssnar och läser alla tips jag får och har fått. Försöker hitta små saker små steg för att utöka gränsen. En ny grönsak. Kanske en slät soppa. En linscarbonara. Men stegen är små. och dom behöver vara små. Vill inte få nya anledningar att inte äta frukt och grönt.
Men allt stöd, positiva kommentarer, recept och folk som vill visa och laga mat med mig, jag uppskattar det verkligen. Detta är ett av de lägena jag känner mig extremt svag och blottad. För det är något vad jag känner alla har så lätt för men för mig förknippat med helvetet. Jag har underbara vänner som bryr sig och är omtänksamma. Uppskattar er enormt.
Hoppas detta skapar mer förståelse för min utmaning. Var jag kommer ifrån och var jag är på väg.
Men inget kommer gå fort. Kan bara hoppas tro och fortsätta köra snigelfart i mitt spår.
